Koldioxidlagring i berggrunden

Koldioxidlagring i berggrunden: En geovetenskaplig djupdykning

Kan vi använda djupborrning för att låsa in koldioxid i den svenska berggrunden – och vad säger egentligen geovetenskapen? Det är den stora frågan vi ställer oss på sddp.se. Sverige står inför en av vår tids största tekniska utmaningar: att minska utsläppen i en takt som motsvarar klimatmålen, samtidigt som industrin fortsätter producera. En del av svaret kan bokstavligt talat finnas under våra fötter, flera tusen meter ner i urberget. I den här artikeln tar vi oss an frågan från ett geovetenskapligt perspektiv – från borrkärnor och sprickzoner till politik och ekonomi.

Varför koldioxidlagring i berggrunden?

Varför koldioxidlagring i berggrunden?

CCS – Carbon Capture and Storage, eller avskiljning och lagring av koldioxid – handlar om att fånga in CO₂ vid exempelvis cement- och stålproduktion och sedan transportera den till en plats där den kan injiceras djupt ner i berggrunden och stanna där under mycket lång tid. Utan CCS blir det i praktiken omöjligt att nå nettonollutsläpp, eftersom vissa industriella processer inte kan elektrifieras bort.

Klimatkrisen och behovet av negativa utsläpp

För att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader krävs inte bara minskade utsläpp utan också negativa utsläpp – det vill säga att vi aktivt tar bort koldioxid från atmosfären. Bioenergi med CCS (BECCS) och direkt luftinfångning (DAC) är två tekniker som bygger på att CO₂ kan lagras säkert i geologiska formationer. Utan fungerande lagring saknar dessa tekniker sitt slutmål. Internationella energiorganet IEA bedömer att CCS kan stå för en betydande del av de globala utsläppsminskningarna fram till 2050.

Sveriges geologiska förutsättningar för CO2-lagring

Sverige har en berggrund som skiljer sig markant från exempelvis Norges. Vi har stora områden med urberg – graniter och gnejser som är hundratals miljoner år gamla – men också sedimentära bergarter i södra Sverige, framför allt i Skåne och på Gotland. Sveriges geologiska undersökning (SGU) kartlägger löpande vilka bergarter som är lämpliga för lagring, med fokus på porositet, genomsläpplighet och täta täcklager. Forskare vid Chalmers och Uppsala universitet bedriver samtidigt forskning om CCS i svensk berggrund, bland annat kring mineralisering – där CO₂ reagerar med basalt eller andra reaktiva bergarter och bildar fasta mineraler. Det är en metod som potentiellt kan ge permanent lagring utan risk för läckage.

Hur fungerar djupborrning för koldioxidlagring?

Djupborrning är själva navet i all geologisk lagring. Innan en enda kubikmeter CO₂ kan injiceras måste vi veta exakt vad som finns där nere: bergartstyp, sprickor, porvolym, temperatur och tryck. Tekniken påminner delvis om den som används vid olje- och gasutvinning, men med högre krav på täthet och övervakning.

Borrkärnor – fönster mot berggrunden

Borrkärnor är cylindriska prover av berggrunden som tas upp under borrning. De ger oss en direkt bild av mineralogi, sprickfrekvens och eventuella porer – information som geofysiska mätningar från ytan aldrig kan ersätta. Vid SDDP (Swedish Deep Drilling Program) har vi analyserat borrkärnor från flera platser i Sverige, och varje kärna berättar en historia om berggrundens utveckling under hundratals miljoner år. Just borrkärnor från djupborrning ger viktig information om berggrundens egenskaper, och de är avgörande för att bedöma om en formation kan hålla kvar CO₂ i tusen år eller mer.

Injektionsteknik och övervakning

Vid injektion pumpas CO₂ ner i superkritisk form – en fas mellan gas och vätska – till djup där tryck och temperatur gör att den beter sig som en tät vätska. Därefter följer långsiktig övervakning med seismik, tryckmätningar och brunnsloggning. Equinors projekt Northern Lights i Nordsjön är ett ledande exempel på koldioxidlagring i Nordsjön, där CO₂ transporteras med fartyg och injiceras i sandsten under havsbotten. Projektet visar att tekniken fungerar i industriell skala, och det är en viktig referens även för svenska aktörer.

Siljansringen – en unik plats för forskning och lagring?

Siljansringen i Dalarna är en nedslagskrater som utforskas för CO₂-lagring. Kratern bildades för omkring 377 miljoner år sedan när en meteorit slog ner i det som då var ett grunt hav. Nedslaget skapade en komplex struktur med sprickzoner, förkastningar och omvandlade bergarter – egenskaper som gör området geologiskt intressant, inte minst ur lagringssynpunkt.

Geologisk historia och struktur

Siljansringen är en av Europas största och bäst bevarade nedslagskrater. Den består av en yttre ring av sedimentära bergarter och en inre zon med kraftigt omvandlade bergarter. Sprickzonerna i kratern kan potentiellt fungera som vägar för injicerad CO₂, men de innebär också risker om de inte är tillräckligt täta. Det är just denna balans mellan genomsläpplighet och täthet som forskarna vill förstå bättre.

Pågående forskning och borrprojekt

Forskare från SDDP (Swedish Deep Drilling Program) har borrat i Siljansringen för att studera nedslagsstrukturens uppbyggnad och berggrundens egenskaper. Borrkärnorna från området har gett värdefulla data om sprickbildning, mineralogi och vätskerörelser i djupet. Även om Siljansringen i dag inte är en kommersiell lagringsplats, fungerar den som ett naturligt laboratorium där vi kan testa metoder och modeller som senare kan tillämpas på andra platser.

Utmaningar och risker med koldioxidlagring

Ingen teknik är riskfri, och det gäller även CCS. Vi måste vara ärliga med att det finns osäkerheter kring läckage, seismicitet och kostnader. Samtidigt är det viktigt att väga dessa risker mot alternativet – fortsatta utsläpp.

Läckage och långsiktig övervakning

Det största orosmomentet är att CO₂ så småningom skulle kunna läcka ut genom otäta brunnar, förkastningar eller sprickor. Erfarenheter från etablerade projekt som Sleipner och Snøhvit i Norge visar dock att läckage kan begränsas med noggrann platsval och kontinuerlig övervakning. Naturvårdsverket och SGU utvärderar säkerheten i svenska lagringsprojekt, och EU:s regelverk för geologisk lagring ställer krav på övervakning i minst 20 år efter att injektionen avslutats.

Ekonomiska och politiska hinder

CCS är i dag dyrare än många andra utsläppsminskande åtgärder. Investeringskostnaderna för transport och injektion är höga, och det krävs långsiktiga politiska styrmedel för att göra tekniken lönsam. Samtidigt har både EU:s innovationsfond och svenska statliga satsningar börjat adressera detta. Utan stabila spelregler riskerar dock viktiga projekt att skjutas upp eller läggas ner.

Framtiden för koldioxidlagring i Sverige

Blicken framåt handlar om storskalighet. Möjligheten att lagra CO₂ i sedimentära bergarter i södra Sverige – särskilt i Skåne – utreds av flera aktörer. Där finns sandstenar med god porositet och täta lerlager som kan fungera som tak. Parallellt pågår diskussioner om att koppla svensk industri till norska lagringsprojekt via fartygstransport.

Pilotprojekt och kommersialisering

Flera svenska företag och forskningsinstitutioner driver pilotprojekt för att testa avskiljningsteknik och transportlösningar. Vattenfall har undersökt CCS inom fjärrvärme och industriella anläggningar, och Chalmers har utvecklat modeller för hur svensk berggrund kan användas för lagring. Nästa steg är att gå från pilot till kommersiell skala – en process som kräver både teknikmognad och investeringsvilja.

Internationellt samarbete

Sverige är inte ensamt om utmaningen. Genom samarbeten inom EU, med Norge och med internationella forskningsprogram delar vi data, metoder och erfarenheter. Northern Lights är ett tydligt exempel på hur länder kan samverka kring gränsöverskridande lagring. För svensk del handlar det om att både bygga egen kompetens och dra nytta av andras.

  • Siljansringen i Dalarna är en nedslagskrater som utforskas för CO₂-lagring.
  • Borrkärnor från djupborrning ger viktig information om berggrundens egenskaper.
  • Equinors projekt Northern Lights är ett ledande exempel på koldioxidlagring i Nordsjön.
  • Sveriges geologiska undersökning (SGU) kartlägger lämpliga bergarter för lagring.
  • Chalmers och Uppsala universitet bedriver forskning om CCS i svensk berggrund.

Koldioxidlagring i berggrunden är en komplex men nödvändig pusselbit i omställningen. Djupborrning och geovetenskap är nyckeln till att göra det säkert – och för att förstå vad den svenska berggrunden faktiskt klarar av.

Vanliga frågor om koldioxidlagring

Vad är CCS och varför behövs det?

CCS står för Carbon Capture and Storage – avskiljning och lagring av koldioxid. Tekniken behövs för att minska utsläpp från industrier som cement-, stål- och kemiproduktion, där utsläppen inte kan elimineras enbart genom elektrifiering.

Kan koldioxid läcka ut från berggrunden?

Risken finns, men den kan minimeras genom noggrant platsval, täta täcklager och långsiktig övervakning. Erfarenheter från bland annat Northern Lights och Sleipner visar att lagring kan ske säkert under rätt förutsättningar.

Varför är Siljansringen intressant för forskning?

Siljansringen i Dalarna är en av Europas största nedslagskrater. Dess sprickzoner och omvandlade bergarter gör den till ett unikt naturligt laboratorium för att studera hur CO₂ kan röra sig i berggrunden.

Vad gör SGU och universiteten?

SGU kartlägger lämpliga bergarter för lagring, medan Chalmers och Uppsala universitet bedriver forskning om CCS i svensk berggrund – bland annat kring mineralisering och långsiktig täthet.

När kan storskalig lagring bli verklighet i Sverige?

Flera pilotprojekt pågår, och kommersialisering diskuteras inom de närmaste decennierna. Det beror på politiska styrmedel, kostnadsutveckling och tillgång till lagringsplatser – både i Sverige och via samarbeten med Norge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*